Förstasidan
  Nyhetsarkiv



  Medlemmar
  Diskografi
  Historia
  Ordlista
  Vem är vem?



  Turné 2008/2009
  Bilder



  Bli medlem
  Direktlänk



  Reportage
  Försäljning
  Om MCS
  Crew
  FAQ
  Kontakta oss
  CIOM
  TMCC
  Copyright


Metallica Live den 11:e juni 2006 i Dublin, Irland


Efter två år utan Metallica får jag plötsligt ett mail ifrån MetClub som säger att Metallica ska ut på en liten turné! Begeistrad bokar jag utan att tveka upp mig på det gig som först blev officiellt, Rock In Park i Dublin den 11:e juni 2006. Semester ifrån jobbet ordnas och arbetskamraterna undrar vad för en idiot jag är. Tar ledigt ifrån jobbet för att åka till Dublin enbart för att se Metallica.
Dagarna efter får jag ännu ett mail där det finns information om när biljetterna via MetClub släpps. De som är medlemmar i MetClub har nämligen förmånen att få köpa biljetter före vanligt släpp. Så istället för att sitta och lyssna på en upptagetton i telefon och kämpa för att få tag på biljetter via Internet följer man enkelt länken i mailet och köper biljetterna. MetClubs biljettsläpp sker alltid före alla andra och det är underbart att slippa all stress med att försöka få tag på biljetter. Denna gång medföljde även ett armband som ger en fri tillgång till de främre sektionerna på konserten. På så sätt slipper man sitta och köa i timtals utanför arenan för att få tag på dem. Skulle jag fått armband på det vanliga viset hade jag fått köa i närmare tio timmar på denna konsert! Så jag är tacksam för att MetClub finns. Alltid lika enkelt och smidigt att boka via dem!

Efter att biljetten är bokad börjar jag kolla på flyg till Dublin och boende där. Relativt fort inser jag att det billigaste alternativet att ta mig till Dublin är med Ryan Air. Jag har dåliga erfarenheter med dem sen tidigare men kostar det 440 kronor att åka med dem och 1890 kronor med SAS är valet enkelt. Men, även denna gång skulle jag ha en dålig erfarenhet med dem. Jag bokar biljetterna i februari månad, i början av maj får jag ett mail ifrån Ryan Air som säger att mitt flyg är flyttat. Så istället för att åka dit tidig lördagsmorgon så blir det en lördagseftermiddag. Och istället för att åka hem tidig måndagsmorgon är flyget flyttat till tisdagen. Och eftersom att mina semesterdagar är spenderade på en resa till Las Vegas går jag inte med på deras ändring. Flyget dit kan jag ta, men absolut inte flyget hem. Jag klickar på refund-knappen säkert hundra gånger. Men några pengar får jag inte tillbaka. Resan hem bokar jag med SAS istället. De kan man lita på! Deras kundservice är inte obefintlig vilket vissa andra företags är...

Efter lite prat på forumet visar det sig att flera andra ska dit. Jag tar kontakt med den gamle forummedlemmen MetMike som bott i Dublin tidigare. Jag ber honom fixa boende till oss på Metallica Club Scandinavia och hjälte som han är gör han det också!

Efter fyra månaders väntan är det äntligen dags. Åker ut till Sturup i god tid. Ryan Air är ju fruktansvärt kinkiga med tiderna, även om de själva inte kan hålla någon tid alls. Sätter mig i baren och beställer in en Tuborg Guld. När jag sitter vid baren känner jag mig på något sätt iakttagen. Tankarna riktas sen mot ölen och lagom till avgång är ölen slut. Jag beger mig till gaten, fortsätter få blickar ifrån några killar. Jag går då bort till dem och då visar det sig att de är medlemmar på forumet och känner igen mig. Vi snackar lite, jag ger den ena kille ett plektrum och han blir glad. De två andra vännerna blir märkbart avundsjuka på honom.

In på flyget som till min fördel inte är fullsatt. Jag sätter mig på min vanliga plats. Tredje längst bak, fönsterplats och till höger sida sett bakifrån. Vet inte varför men där sitter jag alltid när jag flyger.

Take Off, Metallica, here I come! Efter vi lyft kommer kabinpersonalen ut med sin lilla vagn med smaskigheter i. Jag bestämmer mig för att ta några öl till. Helt ensam bak i planet sitter jag och njuter av mina ljumna öl tills naturen kallar. Efter hela fem besök på toaletten på en två timmars flight ser jag en kille som har en Metallica t-shirt på sig. Carl heter han och det visar sig att han också är medlem på forumet och han också ska på konserten. Jag sitter och snackar med honom till vi går in för landning. Jag berättar om mina Metallicaminnen och Carl om sina. Han berättar även om hur han missade Meet & Greet i Göteborg 2004. Mailet MetClub skickar ut när man vinner hade hamnat i hans skräppost och han hade inte sett mailet. Nu när han skulle kryssa i sig för Meet & Greet i Dublin såg han följande text inne på MetClubs sida: Congratiolations! You’ve won Meet & Greet for Gothenburg, May 30th 2004. Det var ju trevligt att få läsa en sån, bara att han läste det två år för sent. Jag hade blivit förstörd om jag i efterhand fått reda på att jag kunnat träffa Metallica men missat det på grund av att Hotmail rensat bort mailet. Tacka vet jag då min metallica.nu mail som inte rensar bort något sådant viktigt!

Planet närmar sig marken och precis innan vi ska landa känner jag hur hela planet börjar vingla. Jag som inte är särskilt förtjust i höjder och flygplan blir nervös när jag känner att piloten lyckas med konststycket att enbart landa med de vänstra bakdäcken. Jag hinner tänka att nu är allt kört när piloten efter två sekunders åkande på vänsterdäcken får i högerdäcken i marken och till sist framdäcken. Jävla Ryan Air svär jag för mig själv. Tur jag hade några öl i kroppen. Annars hade jag väl fått mig en hjärtattack!

Efter landningen skiljs jag och Carl åt. Han ska till sitt hostel och jag ska till MetMike och ErCaZ för att se fotboll på någon irländsk pub. Vi byter nummer med varandra och bestämmer att han ska komma dit efter att han gjort sig hemmastadd på sitt lilla rum.

Jag bjuder med de tre andra killarna jag träffat tidigare på Sturup. Eftersom de inte ska något speciellt följer de med mig.

Efter lite virrande runt på flygplatsen och ett snack med Ryan Air om min refund går vi till flygbussarna som ska ta oss in till City Center.

På vänster sida av vägen kommer vi efter en stunds åkande i en buss utan air condition in till centrum. Där försöker jag ringa MetMike men kommer inte fram. Nätet är upptaget. Många svordomar om att Irland måste vara ett av Europas sista u-länder får jag tillsist ton. MetMike svarar, han är full och verkar knappt veta var han är någonstans. Vi skulle gå över en bro och sen gå till höger.

Många samtal till MetMike senare hittar vi till puben där de sitter och kollar på fotboll. Det visar sig att där är flera medlemmar ifrån forumet där. Jag tror vi är närmare femton medlemmar där! Jag hälsar på dem alla, sätter ned min väska och beger mig direkt till baren för att släcka min törst. Väl framme i baren utspelar sig följande scenario:

Jag: Can I have one glass of Budweiser please?
Bartenber: One glass?
Jag: Yes please.
Bartender: One glass of Budweiser?
Jag: Yes, one glass of Budweiser svarar jag och tankar om hans intelligens dyker upp i mitt huvud.

Mycket riktigt, jag får mig ett glas med Budweiser. Saken är ju den att det inte är en stor stark jag får utan ett litet dricksglas med öl i. Jag går tillbaka till MetMike, ErCaZ och de andra med mitt lilla glas med öl. De skrattar ut mig och frågar varför jag beställer öl i tjej glas. Jag berättar vad jag sagt framme i baren. MetMike skrattar bara ännu mer och berättar för mig att i det här landet beställer man pints, inga glas med öl! Två stora kvicka klunkar och mitt tjejglas med öl slinker ned.
Fram till baren igen och denna gång säger jag att jag skulle vilja ha en pint med Budweiser. Jag glömmer inte please! Bartendern ler mot mig och ger mig en stork stark! Han förstod mycket väl vad jag menade ifrån början men gav mig bara det jag bestämt beställde.

Plötsligt dyker Hedeby upp. Han lyckades hitta dit utan en massa telefonsamtal om var vi var någonstans. Han beställer sig en öl i baren och slår sig ned vid oss. Carl ifrån flyget dyker också upp.

Matchen fortsätter och Sverige spelar värdelöst. Skrikandet åt Sverige ökar i samma takt som intaget av öl. Det hela slutar med att vi alla går förbannade därifrån. Sverige spelade lika.

MetMike som känner folk i Dublin har bjudit in oss gamla goa MCS:are på en grillfest hos Pia. En tjej som MetMike jobbade med tidigare och som fortfarande bor kvar och jobbar i Dublin. Så efter inköp av mer öl beger vi oss dit. Tyvärr blir vi tvungna att lämna de andra medlemmarna bakom oss.


Jag får då för mig att vi ska behöva gå en bra bit för att komma hem till Pia. Men ack så fel jag hade. Efter bara fem minuters gång kommer vi till ett torg med en massa uteserveringar och barer. Musik spelas på torget och några akrobater hoppar runt. ErCaZ svänger plötsligt av och går rakt över torget. Jag följer undrande efter. När vi gått över torget kommer vi fram till en dörr. MetMike ringer på och någon sekund senare öppnas porten. Vi kommer upp till en riktigt fin lägenhet. En lägenhet med två våningar, eller tre om man så vill. Lägenheten har två sovrum och toalett på första våningen. En spiraltrappa upp och där finner vi vardagsrum och kök. Fönster som börjar vid golvet och går högt upp. Lägenheten har riktigt högt till tak! En spiraltrappa till och man kommer till hjärtat av lägenheten, stället vi spenderade hela kvällen, taket! Det visar sig att Pia tillsammans med sin rumskompis mumintrollet bor i en takvåning!

Uppe på taket står några irländare och grillar äckliga irländska korvar. Vita korvar som ser ut som uppstoppade tarmar eller liknande. Jag lyckas välja en korv som är så lik de svenska Denniskorvarna som möjligt. I sammanhanget framstår Denniskorvarna som gourmékorvar. Efter en korv är jag nöjd, tar mig en öl och går fram till räcket och njuter av utsikten, det fina vädret och den härliga stämning vi har där uppe. Nere på torget hoppar fortfarande akrobaterna runt och solen börjar gå ned!

Ölen slinker ned och fler folk kommer till festen. Tre söta tjejer kommer och jag spanar direkt in Caroline medan Hedeby spanar in Anna. Jag är fruktansvärt nöjd med hela situationen vi sitter i. Sällan har jag varit med om så trevligt folk!

Carl hör av sig och undrar var vi är. Carl bjuds in av Pia.

Efter ett tag på taket kommer Pia underfund med att jag är väldigt dålig på att komma ihåg namn. Jag hälsar på någon och glömmer bort namnet direkt. Har alltid varit så, även i nyktert tillstånd. Hon haffar mig flera gånger under kvällens lopp efter att jag hälsat på folk. En minut efter jag hälsat på personen frågar Pia mig vad namnet är och jag har ingen aning vad namnet är. Jag skyller självklart på ölen.

De tre söta tjejerna som kom i mitten av festen har jag självklart också glömt namnen på. Pia påminner mig om deras namn. Anna, Lovisa och hon väljer då att kalla Caroline för Boråsbruden. Så under resten av kvällen är Caroline Boråsbruden. Jag lägger namnen på minnet.

Vi sitter kvar några timmar på Pias tak, pratar, dricker och har det bara trevligt. Till sist bestämmer vi oss för att gå vidare.

Vi går ned i en källare där det säkert är trettio grader varmt. Jag hatar värme och svettas som man gör efter ett hårt träningspass vid sådan värme. Pint efter pint med öl rinner ned i våra strupar och jag står och pratar med Boråsbruden näst intill hela kvällen. Hon är trevlig. Efter ett tag börjar jag känna mig tämligen yr men när yrheten börjar ta över går vi ut för att besöka Phil Lynnots staty. Tur det för annars hade det slutat illa. Hedeby är som ett barn på julafton när han får se statyn och poserar på bild efter bild!

Under mystiska omständigheter hittar vi i alla fall tillbaka till källaren där vi först. Tiden rinner iväg och plötsligt stänger de. Jag dricker upp de sista dropparna av min öl medan jag ber Boråsbruden ställa ifrån sig sin öl i baren då jag tyckte hon var lite yr.

Ute i den varma juninatten står jag och Boråsbruden och pratar när plötsligt Anna kommer fram och frågar mig när jag ska hångla upp henne. Jag minns inte riktigt vad jag svarar eller om jag ens svarar. Fick tunghäfta...
Vi utelämnar vissa detaljer och går direkt till hemfärden i taxin som körde som en galning.

Rätt bra yr sätter jag mig i baksätet i taxin. Taxichauffören vill ha betalt i förskott och låter väldigt stressad. MetMike och chauffören kommer överens om 30 euro. MetMike ger honom 20 euro till att börja med medan han letar vidare i sina fickor efter mer pengar. Men taxichauffören vill ha 30 euro och frågar irriterande efter de andra 10 innan det ens gått femton sekunder sen han fick de 20. MetMike hittar de resterande 10 euro som taxichauffören gnäller om. Sen yrar jag något om Boråsbruden, för hennes riktiga namn kommer jag inte ihåg just då. Konstigt med tanke på att jag tidigare under kvällen kommit ihåg både för och efternamn. Jag yrar något om hennes telefonnummer, att jag inte frågade efter det. De andra sitter och har väldigt roligt åt mig och min situation. Väl framme där vi ska spendera natten känner jag att jag måste på toa. Och kille som jag är väntar jag inte på en toa utan letar upp första bästa buske istället. När jag står där känner jag hur jag håller på att tappa balansen. För att rädda mig ifrån att falla i marken tar jag tag i en gren som sticker upp ur de höga buskarna. Trodde jag i alla fall. Det jag greppar panikartat i är en stor fet jävla brännässla! Jag skriker till att jag bränt mig på en brännässla. Handen dunkar och det känns som tusen nålar om och om igen. De andra bara skrattar åt mig. Tur att jag inte är allergisk.

Vi blir ombedda att vara knäpptysta så vi smyger in i lägenheten. MetMike går runt i lägenheten och spanar. Kusten är klar, ingen är hemma. Jag vill sova på soffan men den tar Hedeby före mig och vägrar lämna sig ifrån den! Jag hade gjort samma sak. Jag somnar ganska omgående på golvet med en puff som huvudkudde.

Dagen efter vaknar jag alldeles stel i hela kroppen, med en hand som dunkar rejält efter brännässlan och med Boråsbrudens namn i huvudet, Caroline hette hon! Direkt efter jag kommit till sans kommer ångesten över att jag inte frågade efter hennes nummer. Jag vänder på mitt huvud och ser hur Hedeby sover, på golvet! Jag vet inte om han ramlat av soffan eller om han övergett den men på golvet ligger han.
Jag försöker somna om men det är omöjligt. Varje gång jag vrider på huvudet knastrar det i hela puffen. MetMike kommer strax ned och väcker oss alla.

Innan vi ger oss ut går jag in på hemsidan och censurerar en del MetMike skrivit på fyllan.

Vi känner oss alla ganska hungriga och går till Burger King där jag säger följande i kassan:

One double whopper meal without pickles and onions and two bottles of water.

Jag får in min mat och ingenting är rätt. Jag har fått in två hamburgare och den ena är en XXL-baconmeal eller liknande. Jag förstår inte hur puckot i kassan kan ha fått fram det utav det jag sa till henne. Istället för att berätta för henne vilken idiot jag tycker att hon är tar jag emot all mat. När jag väl kommer tillbaka till bordet undrar de andra ifall jag är hungrig. Jag berättar då vad jag beställt och alla bryter ut i skratt. Jag trycker i mig så mycket jag kan men det är inte det lättaste att äta två stora dubbelhamburgare så ErCaZ och Hedeby ger sig på det jag inte orkat äta upp.

Nu är det då äntligen dags för Metallica! Vi går till busstationen och korkade som vi är står jag, ErCaZ och Hedeby och kollar åt fel håll. MetMike är väl medveten om att bussarna kommer på fel sida av vägen och kollar rätt. Jag och ErCaZ vet ju om att det är vänstertrafik, bara att vi kollar på fel håll av ren vana. Att Hedeby vet om att där är vänstertrafik på Irland är tveksamt eftersom han kläcker ur sig följande på grov dalmål under tiden vi väntar: Fan, de kör ju på fel sida av vägen!

Vi tar bussen in till stan och jag börjar må dåligt. Jag behöver verkligen en återställare! På vägen in i stan ser vi några elefanter som springer runt på ett fält. Elefanterna har ett litet snöre som håller dem instängda. Känns säkert.
Väl inne i stan inser jag att jag gjort av med alla pengar under gårdagen. Så vi går in i mataffären, plockar ut pengar och jag köper mig några öl. Vi möter Pia som är på strålande humör! Själv tycker jag att hon borde vara seg efter gårdagen.
Vi tar nästa buss som ska ta oss till området där konserten äger rum. Väl på bussen öppnar jag snabbt min öl och tar några stora klunkar. Den smakar alldeles underbart och illamåendet lägger sig snabbt. Det tar inte lång stund ifrån de andra pojkarna också vill ha i sig lite öl.

När vi väl kommer till området letar vi upp var vi ska hämta ut våra MetClub-biljetter. Jag och Hedeby hämtar ut våra biljetter och när vi öppnar kuvertet blir vi glada när vi ser att MetClub höll sitt löfte. De gav oss armband så att vi kan komma fram i frontsektionen på konserten! Tyvärr har MetMike och ErCaZ valt att köpa biljetterna av Ticketmaster, motsvarigheten till Ticnet och är för sent ute för att få tag på armband.
Vakterna kommer och säger åt oss att inte stå mitt i gatan. När de ser våra armband slussas vi förbi den väldiga kön och får gå rakt in. MetMike och ErCaZ följer med och vid ingången visar de sitt MetClub-kort. Jag tror inte vakten hade en aning om vad det var för något men in före alla andra kom vi i alla fall. Skönt med tanke på hur lång kön var!

Vi ser snabbt var öltältet ligger och för att komma in till tältet måste man följa en enligt oss överdriven labyrint. Det tog inte lång stund innan vi valde att gå den onödigt långa labyrinten för att beställa lite öl för att svalka oss i den varma solen. Ölen rinner lätt ned när solen står på och vi går labyrintens gång gång på gång.

När vi suttit och druckit öl ett tag går vi in på själva konsertområdet. Jag vill ha en bild på oss när vi har på oss MCS t-shirtarna. Jag går fram till en kille som sitter i gräset. Jag frågar honom ifall han kan ta en bild på oss. Fyra tuffa grabbar ställer sig och poserar för att se så fräcka ut som möjligt. Efter att bilden blivit tagen plockar jag fram ett plektrum ur fickan. Jag tackar honom så mycket för att han tog bilden och lägger plektrumet i hans hand. Han tittar med stora ögon på plektrumet som ligger i hans hand. Han lyfter blicken, tittar på mig, han tittar snabbt på plektrumet igen och jag ser hans läppar röra sig men han får inte fram något. Till sist stammar han fram ett thank you.
Vi går ifrån och sätter oss ned på en gräsplätt. Jag blickar bak och kvar står killen som fick plektrumet och tittar konfunderat på mig.

Vi sätter oss ned i gräset och tar det lugnt. Folket strömmar in och det dröjer inte länge förrän där är massvis med människor inne på området och förbanden börjar spela.

Förbanden spelar klart och vi går tillbaka till öltältet för att ta oss en sista öl innan Metallica går på scen. Labyrinten som vi skrattade åt tidigare under dagen är nu full med människor och jag väljer att skippa den där sista ölen och går in och väntar på Metallica istället. Jag och Hedeby lämnar MetMike och ErCaZ för att gå fram till scen. Vi visar våra armband för vakterna och får en bra plats i publiken.

Spänningen bara ökar och ökar. Jag börjar inse att snart är det dags. Snart kommer Metallica stå på scen och ge oss något att komma ihåg för resten av livet! Jag och Hedeby står och är helt uppspelta. Och så plötsligt händer det, AC/DC’s låt It’s A Long Way To The Top (If You Wanna Rock ‘N Roll) börjar spelas. Det är den sista låten som spelas innan Metallica kommer upp på scen. Nu handlar det bara om minuter!
En härlig känsla sprids i hela kroppen. Adrenalinet rusar och jag vet inte var jag ska ta vägen. AC/DC’s låt tar slut. Högtalarna blir alldeles tysta en liten stund innan The Ecstasy Of Gold börjar strömma ur högtalarna. Publiken vet vad som komma skall. Publiken börjar klappa och nynna med i låten. Inspringandes kommer sen Lars, han skålar mot publiken som vrålar tillbaka. Han kastar ut glaset i publiken, sätter sig snabbt ned på sin stol och lika oväntat som en smäll på käften drar de igång Creeping Death!
Samma sekund som Metallica drar igång sin gamla slagdänga börjar oroligheterna i publiken. En moshpit startas och publiken är helt vild. Jag får koncentrera mig mer på oroligheterna i publiken än på Metallica. Rädd för att bli nedknuffad av den enorma skara som ser det som ett nöje att kasta sig in på varandra trycker jag och Hedeby oss närmre scen. Vi hittar en perfekt plats lite till höger om scenen där vi står bara en liten bit från kravallstaketet!

Man kan riktigt höra på Metallica att de trivs på scenen. De njuter av den högljudda publiken. James verkar vara helt i extas och får ur sig ett ”Oh my god” under Die, Die, Die i Creeping Death. Han vänder också mikrofonen ut mot publiken och låter dem sjunga en vers.

Direkt efter Creeping Death drar Metallica igång Fuel. Ingen tid till att återhämta sig when ’tallica comes to town! Fuel avverkas snabbt och Metallica fortsätter utan paus med Wherever I May Roam. Publiken nynnar med på gitarren i början av låten och jag får rysningar i hela kroppen när jag hör det! Har så mycket adrenalin i kroppen att jag inte vet var jag ska ta vägen. Knyter min näve hårt och låter två fingrar peka upp i luften! Vrålar så till och slår upp händerna i luften. Omöjligt att stå still.

Efter en kort paus berättar James att vi ska känna oss speciella eftersom de ska spela en låt de väldigt sällan spelar, The God That Failed! Robs bas ekar ut över fältet och fylls snart i av James och Kirks gitarrer. Går inte att beskriva känslorna som flyger genom min kropp i detta tillfälle. Njuter för fullt av den underbara musik som spelas på scen!

Alla försvinner av ifrån scen förutom Kirk som stannar kvar och kör ett gitarrsolo. Han får lätt med sig publiken som klappar i takt till solot. Under tiden som Kirk bränner av sitt häpnadsväckande solo ser jag hur crewen ställer in James akustiska gitarr. Jag vet då att nästa låt som komma skall är The Unforgiven!

Mycket riktigt, nästa låt är The Unforgiven. James går och ställer sig vid sin gitarr direkt efter Kirks solo och drar igång denna underbara låt. Publiken nynnar även här med till gitarrerna. Rysningsfaktorn är hög. Vilken kvalité det är på bandet och publiken denna ljumma kväll!

Metallica går av scenen. Publiken börjar skrika Whiskey om och om igen. Vad kan det vara för låt de vill höra? På tv-skärmarna kommer det plötsligt upp en text som James spelat in. Han säger följande:

In 1985 we walked into Sweet Silence Studios in Copenhagen.
The Songs we created in those sessions became our third album, Master Of Puppets.
Over the past twenty years this album has become an important moment too us and all our loyal fans.
For those of you who have been with us along our journey and for those of you who are new members in the Metallica-family, we want to celebrate this 20-year anniversary with you.
As special as it is to us, we hope you enjoy it too.
So here, in it’s entirerly.
Master Of Puppets.


Jag finner inte ord. Hela situationen är helt jävla underbar! Publiken börjar skrika Battery om och om igen. På tv-skärmen visar de ett gammalt band som börjar snurra. Samtidigt som bandet börjar snurra drar introt till Battery igång. Nackhåren reser sig och jag kan inget annat än att stå och le som en fåne för mig själv. Publiken nynnar med högljutt till introt. Jag knyter min näve hårt, skrattar tyst för mig själv och vrålar ut all adrenalin jag samlat på mig när Metallica springer upp på scen och ger sitt allt! När Metallica står där kan man riktigt se hur de trivs på scen, man ser glöden i deras ögon. Är det verkligen möjligt att det är hela tjugo år sen de släppte detta mästerverk? Deras ögon gnistrar precis som om det var igår! Det blir inte bättre än såhär!

Utan paus drar Metallica igång nästa låt på skivan, Master Of Puppets. Adrenalinet rusar igenom hela kroppen. Det är en sån underbar känsla att få vara med om något sådant som detta. Jag har varit på ett hundratal konserter men aldrig varit med om något liknande. Ingen av dem går att jämföra med känslan jag får på denna konsert. Går inte att beskriva med ord hur det känns. Jag står och drar in så mycket jag bara kan utav det underbara som sker på scen! Man märker på Metallica att de trivs. James vänder ut mikrofonen mot publiken som får sjunga en hel vers, vilket är mycket ovanligt. Man ser på James att han gör samma sak som alla i publiken, suger in så mycket av den där känslan som bara är möjligt för detta är verkligen inget som händer varje dag. Metallica och Dublin skapar magi denna kväll!

The Thing That Should Not Be och Welcome Home (Sanitarium) spelas. Metallica bara öser på. Publiken kan inget annat än att njuta av föreställningen.

Publiken får sin första korta lilla paus på länge och James frågar ifall publiken tycker om det de får höra. Ett öronbedövande YEEEAAAH är det han får tillbaka!
James frågar vilken nästa låt det är de ska spela och får tillbaka ännu ett öronbedövande svar: Disposable Heroes! Lika snabbt som svaren kom drar Metallica igång med introt till en av deras många i raden mästerverk! Efter att de avslutat låten börjar James leka med publiken.
James skriker och publiken härmar honom enligt följande:

James: Hey
Publiken: Hey
James: HEY
Publiken: HEY
James: Uh
Publiken: Uh
James: Yeah
Publiken: Yeah
James: Woh
Publiken: Woh
James: HEY
Publiken: HEY
James: Uh
Publiken: Uh
James: Yeah
Publiken: Yeah
James: Woh
Publiken: Woh
James: Stop
Publiken: Stop
James: Stop that
Publiken: Stop that
James: No really
Publiken: No really
James You’re scarying me
Publiken: You’re scarying me
James: I’m telling mom
Publiken: I’m telling mom

James ler sitt stora varggrin man kan riktigt se på honom hur han njuter av den enorma respons han får av publiken. Detta är ingen vanlig publik! Publiken och James räknar in nästa låt och efter en inräkning till fem drar Leper Messiah igång. I slutet av låten springer James och ramlar. Publiken skrattar och när låten är slut säger James att han är ok, att han bara ramlade. Ni kan skratta, men jag är ok säger han. Publiken skrattar då bara ännu mer.

Alla går av scenen förutom Rob som ställer sig uppe på plattformen bakom Lars trummor. Rob leker med basen för att sen dra igång en av de bästa instrumentala låtar någonsin, Orion! James och Kirk kommer upp och ställer sig bredvid Rob på plattformen. Där står de samlade, Metallica. Ser så mäktigt ut där de står på scenen och bara drar sig igenom detta mästerverk på åtta minuter!

Efter låten börjar alla galna irländare att skrika Whiskey igen fast att de vet vad som väntar, Damage Inc. Utan vila drar introt till låten igång. Efter låten gratulerar James skivan på födelsedagen och tackar Dublin. Publiken börjar ännu en gång skrika Whiskey. Jag själv står bara och njuter för mig själv. Det kan inte bli bättre än det här. Detta är ta mig fan oslagbart tänker jag för mig själv.

Metallica går av scenen, vilar kort för att sen komma upp och spela Sad But True för oss. Efter låten skriker publiken Whiskey, som de gör efter varje låt nu. James avbryter dem och frågar hur de mår. Han berättar sen att detta är en väldigt speciell dag för honom. Det är nämligen hans äldsta dotters födelsedag, Cali, 8. James ber henne komma ut på scen. Han tar upp henne i famnen, överlämnar henne två röda rosor. Han frågar sen ifall publiken skulle kunna hjälpa honom att sjunga ha den äran för henne.
50 000 irländare tar ton och sjunger för Cali. Helt otroligt! När jag fyllde åtta fick jag åtta ljus i min tårta. Inte hade jag en kör på 50 000 som sjöng för mig. Efter att publiken sjungit klart tackar Cali dem och publiken börjar skrika efter Whiskey igen.

Kirk börjar klinka igång Nothing Else Matters och precis innan James ska börja sjunga kommer en överraskning. Jerry Cantrell ifrån Alice In Chains kommer in på scen och hjälper till att sjunga. Efter låten börjar publiken självfallet skrika Whiskey igen. Helt knäppa är de de där Irländarna tänker jag och skrattar för mig själv.

Bomber fyras av och alla vet vi att det är One som är nästa låt. Raketer skjuts upp mot skyn och det smäller till höger och vänster. Och inte är det några vanliga nyårssmällare de smäller av. Stora bomber som får en att hoppa till av rädsla varje gång de fyras av! Publiken nynnar med och jag börjar undra om det verkligen händer. Kan det verkligen stämma att Metallica i så bra form och att publiken är så högljudda som de verkligen är?

Direkt efter att One är slut börjar publiken skrika Whiskey igen men avbryts snabbt av Metallica som börjar spela på en av deras absolut mest kända låtar, Enter Sandman. Med raketer som skjuts upp emot skyn kommer trummorna igång och James frågar ifall publiken är kvar. Ännu ett öronbedövande Yeah är vad han får till svar. Publiken sjunger högljutt med i låten. Har aldrig varit med om en sådan högljudd publik tidigare!
Efter Enter Sandman står publiken självklart och skriker Whiskey. Metallica tackar för sig och går av scen.

När Metallica åter kommer upp på scen för två extranummer står publiken fortfarande och skriker Whiskey. James står då och fånler på scenen. Han börjar smyga fram små partier ur låten med sin gitarr. Han blickar ut över publikhavet och nickar. Publiken börjar vråla hejvilt när de hör vilken låt det är han står och spelar på:

James: What did you say?
Publiken: Whiskey, Whiskey!
James: Oh Yeah?
Publiken: Whiskey, Whiskey, Whiskey!
James: Sounds likes this must be played.
Publiken: YEAAAH!
James: This one goes out to you know who!

Metallica drar så igång låten irländarna stått och skrikit efter hela kvällen, Whiskey In The Jar! Introt börjar och publiken blir helt vild. 100 000 hårdrockshänder sträcks upp emot skyn och ett enormt vrål kommer ur publiken! Har aldrig varit med om något liknande tidigare. Aldrig varit med om att en låt fått sådan respons som denna låten gör. Irländarna är verkligen galna! Publiken nynnar högljutt med i låten. Tänk er 50 000 nynna med i gitarren till låten. Det går inte att tänka sig, man måste uppleva det för att förstå hur mäktigt det låter! Alla hoppar upp och ned som galningar i takt till musiken. Man kan riktigt känna hur marken gungar! De sjunger högljutt med i texterna! Man kan riktigt känna hur publikens energi sprider sig upp på scen. Metallica suger in allt de kan och levererar sen en otrolig version på Thin Lizzys gamla klassiker! Ser nästan lite komiskt ut. Här står ett av världens största hårdrocksband på scen och ler som om de vore barn. Trots att de varit med om mycket i sina liv är jag helt säker på att detta är en av de spelningar de kommer ha med sig så länge de lever.

Och för att avsluta en helt underbar konsert drar Metallica igång en av mina absoluta favoriter, Seek And Destroy!
Gitarrerna ekar ut över publiken och jag ger mitt allt. Searchiiiiiing…. SEEK AND DESTROY! Jag skriker tills jag känner blodsmaken i halsen, fortsätter att skrika, skriker som om det inte finns någon morgondag! Jag är helt slut men orkar ändå hoppa upp och ned, klappa takt och skrika. Har ingen aning var ifrån energin kommer men den finns där och jag ser till att göra mig av med alla extrakrafter jag mystiskt fått tag på!

Konserten når då sitt slut. Publiken sjunger på någon fotbolls låt, olé olé olé ekar det tills James kommer avbryter publiken. Han lyckas på ett fint sätt smälta in ett Metallica i det hela.

James: You guys fuckin’ rule, allright? Yes, Metallica feels very welcome in Ireland. Thank You Dublin!
Kirk: Thanks for a fuckin’ great show Dublin. You motherfuckers rule yeah! Thanks for a great fucking show. See you!
Rob: Yeah, Dublin. That was one of my favorite shows ever man. That was kicking. Let me get an AAAAUUW.
Publiken: AAAAUUUW!
Lars: I just gonna finish of by saying it’s fucking awesome to be back here and feel all this fucking love. We will see you next you next year with a brand new fucking album and a brand new fucking tour, thank you Dublin!

Så är det slut och Metallica har ännu en gång visat att de är ett arenamonster som inte blivit dammigt trots alla dessa år! Det är helt ofattbart det jag varit med om. Det är utan tvekan den bästa Metallicakonsert eller konsert överhuvudtaget jag varit på! Detta är en sån konsert som tidningarna kommer att dra fram när de ska jämföra vilka konserter som varit bäst på RDS-arena. Så som de svenska tidningarna fortfarande pratar om Bruce Springsteens oslagbara konsert på Ullevi 86. Detta är verkligen en sån spelning!

Jag och Hedeby går ur första fållan för att möta de andra. Vi alla bara står och njuter av det vi nyss varit med om och alla håller med om att det var en riktigt bra spelning! När vi väl kommit ur den värsta trängseln drar så Hedeby fram ett plektrum. Titta vad jag hitta grabbar säger han på sitt dalmål och med ett stort leende på läpparna. Vi träffar Carl som stått allra längst fram på konserten. Han hade stått där sen dörrarna öppnades för närmare tolv timmar sen. Galning! Carl hade även turen att få komma med på tv-skärmarna där man för någon sekund kunde se hur han rockade loss.

Kvällen fortsätter sen på puben efter lite tvång ifrån mig och Hedeby. MetMike var trött och ville egentligen åka hem. ErCaZ brydde sig inte om vilket. Men jag åker fan inte till Dublin för att sen gå och lägga mig när jag vill ha i mig några öl! Hedeby resonerade likadant. Efter en viss övertalan och mycket tvång från vår sida får vi så med oss MetMike till puben. Där träffar vi Pia och de andra flickorna ifrån kvällen innan. Lite nervös går jag då fram till Caroline som står rätt berusad med en öl i varje hand. Ger henne en kram och vi börjar prata. De andra beställer in vars en Guinness medan jag håller mig till Budweisern.
Ölen rinner enkelt ned i den varma juninatten och jag känner att benen börjar gå sin egen väg när jag går och innan jag vet ordet av stänger puben. Jag har fortfarande inte frågat efter hennes nummer och jag har fortfarande inte lagt in någon stöt. Jag är totalt värdelös!

Vi springer runt på Dublins gator och försöker hitta någonstans att gå in. Vi hittar tillsist en pub som har öppet. MetMike vägrar gå in då det ska vara en gayklubb. Jag och ErCaZ tycker att det skulle ha varit skoj att bli bjuden på en öl av en kille. Men när vi väl lyckats övertala MetMike visar det sig att även den puben håller på att stänga så vi kommer inte in. Utanför står bassisten i Avenged Sevenfold, på en gayklubb. Härligt!
Där står vi på Dublins gator utan någonstans att ta vägen och det hela slutar med att vi får åka hem istället. Men denna gång ska jag minsann inte göra bort mig. Jag tar modet till fånga och frågar efter Carolines telefonnummer. Jag får numret av henne, ger henne en puss och går så in i taxin som denna kväll använder taxameter och kostar enbart 20 euro.

Väl inne i taxin börjar mobbingen igen. Mobbingen och skratten fortsätter hela vägen hem. När vi kommit hem får jag en lektion av Hedeby om hur man ska vara mot flickor och hur man ska göra för att få dem på kroken. Efter snack i en timme somnar de andra snabbt medan jag ligger vaken. Jag funderar på att sms:a Caroline, vilket jag inte skulle göra enligt Hedeby. Jag bryr mig inte om det som sagt på lektionen och tar fram telefonen för att sms:a henne. Men innan jag hunnit göra det får jag då ett sms av henne. Hur fick hon mitt nummer? Jag hade inte gett henne det. Det visade sig senare att hon fått mitt nummer utav Pia.

Somnar med ett leende på läpparna och vaknar tidigt nästa dag då Hedeby och ErCaZ måste åka tidigt till flygplatsen. Vi skriver under lite toapapper och ber ErCaZ ta med det till Tallinn och ge till Trailblazer. Jag och MetMike stannar kvar i lägenheten ett litet tag till och smälter gårdagens intryck.

Vi packar ihop våra saker och beger oss till flygplatsen. Jag är där fem timmar innan mitt plan ska gå och MetMike har bara två timmars väntetid på sitt plan. Då kommer MetMike med förslaget att vi ska slå oss ned och ta en öl i baren. Jag tvekar. Men efter viss övertalan ifrån MetMike tar vi oss en öl. En öl blir två öl och två öl blir tre öl och tre öl blir snabbt fyra öl.

MetMike går på sitt plan och jag fortsätter för mig själv. Fyra öl blir fem öl osv. Sms:en haglar till Caroline som svarar snabbt.
Jag trivs med att vänta på planet. Sätter mig ned på en pub som visar fotboll och som har aircondition. Beställer in en Guinness. Jag måste ju försöka tänker jag. Får in något som liknar julmust. Tar några rejäla klunkar av ”ölen”. Men fy, det går verkligen inte att dricka. Får kväljningar, ställer den åt sidan och beställer in ytterligare en Budweiser istället.

Tämligen berusad somnar jag tillsist utanför gaten. När jag vaknar upp en timme senare reser jag mig hastigt upp och känner att balansen inte riktigt är där den ska och håller på att ramla omkull. På något vis blir jag nervös över att jag inte ska komma med planet. Jag stapplar mig in på toa och fräschar till mig. Min oro var helt i onödan. Lite efter utsatt tid boardar jag planet som ska ta mig hem. Jag letar upp min gamla vanliga plats. Saken är den att detta är ingen Boeing 737:a utan ett annat plan som har motorn precis utanför mitt fönster. Så istället för sitta på den bästa platsen i planet sitter jag på den allra sämsta.

Planet lyfter och jag somnar omgående. Vaknar upp efter vad jag trott var en kvarts sömn. Tittar ut och ser land. Förvirrad tror jag att vi är över Skottland men minuten senare berättar piloten att vi ska gå in för landning. Tio minuter senare sätter jag fötterna på dansk jord och ytterligare en timme senare så sätter jag i nyckeln till lägenheten, larmar av och går och lägger mig. Fyra timmars sömn, sen är det jobb tänker jag och slocknar direkt.

Tack till MetMike som fixade boende och som lärde mig att man beställer pints, inte glas med öl. Hedeby som lärde mig en del raggningstips. ErCaZ som hade en hel del trevliga och klockrena one-liners i taxin. Pia som ordnande den grymma grillfesten i takvåningen och som introducerade mig för Caroline. Carl som var trevligt sällskap under hela resan.


Setlist:
Creeping Death
Fuel
Wherever I May Roam
The God That Failed
The Unforgiven
Battery
Master Of Puppets
The Thing That Should Not Be
Welcome Home (Sanitarium)
Disposable Heroes
Leper Messiah
Orion
Damage Inc.
Sad But True
Nothing Else Matters
One
Enter Sandman
Whiskey In The Jar
Seek And Destroy


Text och foto: Jesper Rasmussen



Bologna 2008
Erik Lyséns repotage från Bologna 2008 som ingår i serien "konsertminnen".

CIOM 2006
Erik Lysén, initiativtagare till projektet Cliff In Our Minds, var med i Småland när minnestenen till Cliff Burtons ära invigdes.

Dublin 2006
Jesper, Hedeby, MetMike och ErCaZ åker till Dublin Irland för att vara med om en trollbindande kväll med Metallica.

Australien 2004
Newz-Fredde och Bueto åkte ner till Australien och gjorde åtta spelningar.

Oslo 2003
Bueto har skrivit ner lite från resan till Oslo och de två spelningarna där.

Summer Sanitarium Tour 2003
Newz-Fredde, Bueto och Hedeby tillbringade tre veckor i USA där de gjorde åtta spelningar på SST2003-turnén.

Tyskland 2003
Vi var fyra stycken som åkte ner till Tyskland för att medverka på de första tre spelningarna på världsturnén.

Förhandslyssning av St. Anger
Vi var ett gäng som fick höra St. Anger hos skivbolaget, fem veckor före skivsläppet. Läs vad vi tyckte.

Swedish Sanitarium Tour 2000
Newz-Fredde, Bueto och Hedeby tillbringade en vecka i bil för att hinna med fyra spelningar i USA.

y2k
Läs om Hedebys turer i USA under milleniumskiftet.

Summer Sanitarium 1994
Läs om Freddes sommar 1994 då han följde Metallica hela tre månader.


© Copyright 1995-2009 Metallica Club Scandinavia